Hem / Egna nyheter / Årskrönika: Idrotten ställer in siktet på framtiden

Årskrönika: Idrotten ställer in siktet på framtiden

Ordförande, Åsa Ögren, reflekterar över det 2020 som vi för alltid kommer att minnas. Ett utmanande, omkullkastande och påfrestande år, men också ett år som andas omprövande, nyorientering, kreativitet och gemensam kraft.

Vi har under 2020 mött utmaningar som ingen kunnat föreställa sig och många av våra strukturer, vanor och förutfattade meningar har omkullkastats. Utmanande, påfrestande och tråkigt. Verkligen. Men i backspegeln syns också ett uppvaknande, ett omprövande och en nyorientering som jag är tämligen säker på kommer att förflytta oss framåt. Vi har under året bevisat att vi i de mest utmanande tiderna ser möjligheter, utvecklar oss själva och är som starkast tillsammans!

För idrottsrörelsen har en ny pandemianpassad vardag flyttat in. Föreningar har ställt om, anpassat sig, hållit i och hållit ut. Vi möts digitalt och tränar med avstånd. Att idrottsrörelsen är helt avgörande för folkhälsan och för det allmänna välmåendet har sällan varit tydligare än i år. Och sällan har idrottens villkor fått så stort utrymme som nu, i den mediala debatten och i de politiska prioriteringsdiskussionerna för kompensationer och villkor. Det är positivt, och en möjlighet för oss att bygga vidare på.

Jag är ändock oroad över hur vår omfattande folkrörelse, ja Sveriges största, har lyckats klara coronaåret 2020. Att vara ledare i föreningsverksamhet, där socialt avstånd nu är vägledande för träning och tävling, kan inte vara lätt. Många ideella timmar från föräldrar och idealister har i sekel fyllt idrottshallar och utomhusarenor, och nu behöver vi nog gasa extra för att bibehålla deras drivkraft. Samtidigt behövs kunskaper om nya sätt för att fånga barn och ungas intresse för idrott. 

Vi vet sedan tidigare att idrotten tappar många unga redan innan de blivit tonåringar. Ledsam statistik visar att svensk barnidrott har sin mest omfattande verksamhet i elvaårsåldern, och farhågan är att detta år ska leda till att idrotten tappar ännu fler. Vi har redan många ambitiösa program som är framtagna för att förmå unga att stanna i idrottsverksamheten och nu är det mer viktigt än någonsin att omsätta idéerna i handling. Här vill vi från RF-SISU fortsätta vara ett stöd till föreningarna för att finna spännande samarbeten, nya metoder och arbetssätt, så att vi fångar upp dem vi evetuellt tappat, och når dem vi hittills inte nått, så att fler stannar längre inom svensk idrott.

Noterbart för 2020 är att det också är året då Barnkonventionen blev lag i Sverige. Idéprogrammet Idrotten vill har alltsedan 1995 gett idrottsrörelsen vägledning i den riktningen, vilket gör att lagen i stor utsträckning redan är implementerad i många idrottsföreningar. Det finns dock en stor grundläggande skillnad mellan Barnkonventionen och Idrotten vill och det är synen på hur länge man är barn: Konventionen säger 18 år och idrotten 12 år. Finns det ett samband mellan idrottens syn på hur länge ett barn är just ett barn och den tydliga drop-outen som startar vid 12-års ålder? Jag har svårt att tro att det skulle vara en slump.

Under året har Folkhälsomyndighetens presskonferenser följts med stort intresse, för att bringa klarhet i hur idrott kan och får bedrivas, utan risk att förvärra smittspridningen. I all coronafokus är det lätt att glömma bort att Folkhälsomyndigheten faktiskt gör annat än att sätta gränser för coronasmitta. De analyserar och ger vägledning även om medborgarnas livsvillkor, om levnadsvanor och om hur den faktiska hälsan ser ut i befolkningen. Däri finns underlag för hela vårt strategiska arbete inom idrottsrörelsen. Det syns inte minst i vårt engagemang för folkhälsa, landsbygdsutveckling och hur rörelserikedom implementeras i utbyggnaden av nya stadsdelar.

RF-SISU:s uppdrag som regional företrädare för idrotten i Västerbotten är att ge idrotten bästa möjliga förutsättningar att bedriva föreningsdriven idrott. Vi fördelar pengar till utvecklingsprojekt för mångfald, för jämställdhet och för demokratiutveckling i föreningar. Vi medfinansierar utveckling av anläggningar, vi utvecklar organisationer och vi bildar och utbildar ledare så att verksamheter leds på ett tryggt, roligt och utvecklande sätt. Den stöttningen är efter detta coronakrävande år kanske ännu viktigare än tidigare.

RF-SISU är alltså inte enbart är en organisation för sporter, prestationer och antidopingverksamhet utan lika mycket en hårt arbetande organisation för mångfald, besöksnäring och folkhälsa. Våra medarbetare jobbar flexibelt och vi agerar både strategiskt och reaktivt för att möta föreningarnas behov. Vårt uppdrag ges i statens regleringsbrev till idrotten och i de beslut som tas på Riksidrottsmötet av medlemmarna, dvs specialidrottsförbunden.

På regional nivå har vi därför i år begärt, och fått, en ny organisatorisk hemvist inom Region Västerbotten – från kulturutskottet, där idrottsrörelsen fått nöja sig med att i två meningar omnämnas i kulturplanen för regionen, till att ligga direkt under regionstyrelsen. Visserligen är idrott en del av länets kultur men vi är ju bevisligen så mycket mera. Vi ser det därför som ett erkännande och en bra julklapp och ser fram emot en ny vitaliserad dialog med Region Västerbotten.

Jag är säker på att inget kommer någonsin att bli som innan corona men jag lever i förvissningen om att det är precis så det ska vara. Mina förhoppningar för det kommande året är att vaccinet gör nytta och att vi snart kan umgås regelmässigt igen, både på idrottsanläggningar och utanför. Jag hoppas också att idrottsrörelsen fortsätter att utvecklas i takt med samtiden och antar utmaningar om hållbarhetsfrågor och jämställdhet så att barn och unga även fortsättningsvis känner att idrottens folkrörelse är relevant och en rörelse som de vill engagera sig i och för.

Det är i kris som kreativitet föds så nu ser vi fram emot ett gott nytt idrottsår!

/Åsa Ögren, ordförande RF-SISU Västerbotten