Hem / Våra nyheter / Den svenske rekordhållaren i tiokamp

Den svenske rekordhållaren i tiokamp

Svenskt rekord i tiokamp och en elitsatsning på innebandyn.
I RF-SISU Smålands artikelserie #minandraidrott berättar idrottare i Småland om varför de har valt att ägna sig åt flera idrotter.

Del 2: Nicklas Wiberg

Berlin, 2009. Nicklas Wiberg från Öland har precis raderat ut Henrik Dagårds 15 år gamla rekord i tiokamp. Sjätteplatsen i VM ger honom 8 406 poäng.
Nicklas är 24 år och står på toppen av karriären.
– Det var en fantastisk känsla. Det gav så klart motivation att satsa ännu hårdare mot framtida tävlingar.
Men det hade hänt mycket innan dess och där och då hade han ingen aning om vad som väntade. Vi backar bandet, till Öland och Ölandsmästerskapen i början av 1990-talet. Nicklas Wiberg var sex år när en granne till familjen var anmäld till tävlingen.
– Elljusspåren låg bara 50 meter utanför vårt hus och eftersom min granne skulle springa ville jag också göra det, berättar Nicklas.
– Som barn hade jag ganska svårt att sitta still, jag var liksom alltid i rörelse.

Vad var det du fastnade för?
– Det blev ganska snabbt ett sätt att jobba med sig själv och tävlingsskallen kopplades på. Med åren upptäckte jag också att det fanns fler grenar inom friidrotten som var roliga, även om löpningen alltid var första prioritet.
När Nicklas gick på mellanstadiet började innebandyn som idrott att få större uppmärksamhet - inte minst på Öland och Färjestaden IBK, det som sedermera skulle bli FBC Kalmarsund.
– Jag började även att spela badminton i mellanstadiet, men när jag började högstadiet var det ändå friidrotten och innebandyn som låg närmast hjärtat.

Vad gav innebandyn dig till din satsning på friidrotten?
– Lagkänslan var ju något helt annat inom innebandyn, att liksom få tillhöra ett lag. Visst hade jag vänner inom friidrotten också, men det blev ju mycket ensamträning.
Nicklas berättar att hans Färjestadens IBK var ett talangfullt lag, bland annat med ett par lovande juniorspelare.

Du blev uttagen till Smålandslaget i innebandy, men tackade nej. Varför?
– Det var precis när de första SM-tävlingarna kom i friidrotten och det var egentligen då jag var tvungen att göra den första prioriteringen. På något sätt var det ändå ganska självklart att jag skulle välja friidrotten, även om jag skulle hitta tillbaka till innebandyn senare. Innebandyn har ändå varit min andra idrott på ett ganska tydligt sätt.
För att växla upp satsningen på friidrotten valde Nicklas att flytta till Stockholm för att gå på friidrottsgymnasiet, men trivdes inte. Han tänker tillbaka på den tiden:
– Det var tufft att flytta 40 mil och bo på internatskola, så var det. Jag kommer ihåg när vi hade spelat Gothia Cup i innebandy och jag skulle stanna kvar i Göteborg för att resa till Stockholm, medan de andra i laget åkte hem.
– Då ringde jag till mina föräldrar som redan var halvvägs hemma, men de vände och hämtade mig.

Har stöttningen hemifrån varit viktig?
– Verkligen, men det var inget jag tänkte så mycket på då. Mina föräldrar har alltid ställt upp, har tyckt att det viktigaste är att ha roligt och göra sitt bästa. När jag hade friidrottstävlingar körde de runt på mina stavar, de var ju inte så enkla att ha med sig. Det är ju långt ifrån en självklarhet att ha en familj som ställer upp så.

Framgångarna fortsatte med ett guld i junior-EM 2003 och den stora höjdpunkten i karriären var den redan nämnda sjätteplatsen i VM 2009 med det svenska rekordet.  
Sedan kom skadorna.
– Jag åkte på en matförgiftning mellan tävlingsdagarna i EM 2010 och fick avbryta mästerskapet. Samma år fick jag även problem med hälen och tvingades till operation - två gånger dessutom, berättar Nicklas.

Hur reagerade du på det?
– Det är klart att det var tufft, men jag lyckades komma tillbaka, trodde jag.
En infektion efter den andra operationen gjorde att foten svullnade upp ordentligt.
– Foten blev som en handboll, men jag tänkte att jag skulle ta mig tillbaka.
OS 2012 i London skulle vara den stora comebacken…
– Men hälsenan gick av några månader tidigare och efter det gick det nedåt.

Du orkade inte mer?
– Lite så blev det ju. Jag kom tillbaka 2013 och då fungerade det hyfsat, men när jag åkte på borelia efter en tävling i Schweiz fick motivationskontot en rejäl smäll, säger Nicklas Wiberg.
 – Skador är ju tyvärr en del av idrotten, men jag är väldigt stolt över det jag har åstadkommit. Jag fick kämpa i motvind under flera år där ett tag. Jag känner att jag har gjort mitt.
I dag kan Nicklas Wiberg blicka tillbaka på en framgångsrik karriär och innehar fortfarande det svenska rekordet i tiokamp.
– Jag är glad att jag spelade innebandy så pass länge och jag började faktiskt spela igen säsongen 2008/2009 - mitt när jag uppe i min stora satsning på friidrotten. Innebandyn har gett mig mycket, även om friidrotten kom först.

3 tips från Nicklas Wiberg:

  1. Om man vill hålla på med flera idrotter ska man skapa försöka sig utrymme till det. Man kanske får försaka en träning då och då i den ena idrotten för att ge plats åt den andra.
  2. Träna inte alldeles för mycket. När man är ung vill kan det säkert bli för mycket träning men det gäller att inte överbelasta sig.
  3. Glöm inte bort att ha roligt – då kommer man att orka hålla på längre med sina idrotter.

Läs även, del 1 i #minandraidrott: Stephanie Thour.