Solveig Malmkvist - 90-åriga pionjären som älskar judo

Vi återvänder till Gubbängshallen för 60 år sedan.

Solveig föll pladask för judo efter den där första träningen.

– Jag tyckte det var så fantastiskt roligt. I början fick jag inte träna med männen och när det var kast sa dem: vad ska vi göra med dig? Jag fick träna på en matta bredvid.

– Det triggade mig. Jag tänkte inte ge upp. Det här ville jag verkligen och det fanns en sådan positiv anda inom judon.

Solveig poängterar att hon hela tiden kände sig välkommen, men att de som var med i föreningen inte visste hur de skulle hantera henne som enda kvinna i klubben.

– Det var andra tider då. Men det dröjde faktiskt inte länge innan jag var juvelen i kronan när vi hade uppvisningar för att rekrytera. Då fick jag kasta tränaren och blev särbehandlad på ett positivt sätt.

Redan ett år efter att hon börjat var hon en av dem som startade upp IK Södra.

– Jag tog hand om barngrupper bara ett par år efter att jag börjat. Plötsligt stod jag med 70 barn som ledare. Vi gick in hårt för att locka fler tjejer och vi lyckades få in fler och fler i föreningen

Inom judosporten ses Solveig som en stor dörröppnare för kvinnor inom judon i Sverige.

– Jag har aldrig tänkt på det. Det var så vansinnigt roligt och då ville jag att andra också skulle få chansen att prova på vår idrott. Efter några år breddade vi föreningen och tog in Kendo, Aikido och Ju-Jitsi.

Solveig tävlade själv i Kendo, en kampsport där deltagaren har svärd och en mörk dräkt. 1970 var hon med och tävlade i det första världsmästerskapet i Kendo som arrangerades i Tokyos klassiska budoka inför fullsatta läktare.

– Det var en sport för män och jag var den enda kvinna som var med.

Inledningen på den första VM-matchen gjorde att Solveig blev kändis i Japan.

– I min första match skrek jag så det ekade i hela budokan och fick in en smäll direkt på min manlige motståndare. Alla i hallen skrek av upphetsning. Efter det var jag med i varenda tidning i Japan och åkte runt i landet och tävlade.

Solveig Malmkvist på Kendo-VM 1970 i Tokyo.

Solveig var en pionjär för funktionsnedsatta inom kampsporten. 1970 blev hon inbjuden till Tomtebodaskolan för att visa upp judo för dem med en synnedsättning.

– Jag hade inte träffat synskadade på när håll förut. Det stod 18 förväntansfulla barn framför mig när jag kom in i idrottshallen. De var inte falltränade så de fick ställa sig på rad och få mig att falla. De hade vansinnigt roligt och även jag.

– Det var inte som jag föreställt mig. Jag trodde att alla var blinda. Det var en upplevelse och kontakten med funktionsnedsatta har sedan dess betytt mycket och är mer känslomässig för mig.

Sedan det mötet för mer än ett halvt sekel sedan har Solveig tränat funktionsnedsatta.

– Jag vet ungar som knappt kan röra en fena men som klarar judo genom all glädje som kommer från rörelse. Jag har även haft många med Downs syndrom genom åren och judon passar dem enormt bra. Att lära dem rörelse och se glädjen och gemenskapen som det medför betyder mycket.

Vill er förening starta upp Parasport? - läs mer här.

Under sina 60 år som ledare har Solveig Malmkvist fostrat tusentals barn och ungdomar. Många av dem är ledare i dag, vissa har även fått internationella framgångar och tävlat på OS. Hon har alltid varit helt ideell som ledare.

Solveig i en tidning från 60-talet. Rubriken vittnar om en annan tid.

Inom idrottsrörelsen pratar man om ”Idrott hela livet” och alla fördelar man har av att vara aktiv länge.

– Jag har utvecklat bra muskler som gör att jag fungerar i vardagen. Jag bor i hus och kör bil. Vi inom judon har alltid lite ont någonstans, man blir inte pipig av sig, utan utgår från att du ska klara av allt.

Vad skulle du sakna mest om du skulle sluta i dag?

Solveig blir tyst några sekunder och tänker efter.

– Jag kan inte föreställa mig ett liv utan judo.

Pontus Gyllensten