Från fotbollsdröm till prestationsångest

"Jag ville skriva den här boken för att hjälpa unga idrottare som har varit i eller är i samma sits som jag var i då," förklarar han.

Otto Elg har alltid gillat att sporta och han testade på många olika idrotter under sin uppväxt. Som 6-åring fastnade han för fotboll och det var den sporten som han kom att älska. Han beskriver den glädje och gemenskap han upplevde och kände inför träningarna: ”Det var fina tillfällen som jag såg fram emot. Att få träffa kompisarna och att få sporta samtidigt. Det var väldigt bra stunder varje dag, så över en väldigt lång period var träningen något jag såg fram emot”, berättar Otto.

Vid 15 års ålder tog Otto ett målinriktat kliv i sin fotbollskarriär då han bytte lag och förening. ”Jag och några kompisar från mitt gamla lag bytte till ett lag i en annan förening. Vid det här bytet blev det lite mer seriöst direkt och det kändes väldigt professionellt. Det var ett mer tydligt upplägg och vi hade en mer detaljerad plan för vår utveckling och vi hade väldigt bra tränare. På något sätt tycker jag också att det var en bättre sammanhållning i hela laget, just då när vi bytte, eftersom vi hade så bra tränare. Det kändes som att alla hade väldigt kul på träningarna där första perioden”, berättar Otto.

Otto upplevde att det fanns bra förutsättningar i och för laget för att må bra samtidigt som de strävade efter att prestera. Trots att kraven och förväntningarna höjdes på honom i och med bytet, berättar han att det kändes hanterbart för honom, ”Det kändes som en tryggare miljö, att komma till det nya laget. Så på så sätt kunde jag vara lite mer säker i mig själv och få lite höjd självkänsla. Men samtidigt medförde den här professionalismen att det blir lite högre krav på en. Att man ska analysera sig själv och utvecklas. Så visst, det var lite både och, men till störst del kändes det positivt”, säger han. Under en längre period kände Otto fortsatta glädje till fotbollen och han gillade sammanhållningen i laget och det förtroende som tränarteamet hade lyckats bygga upp.” Jag tyckte det kändes mer som att laget och hela tränarteamet brydde sig om en och ens utveckling på ett annat sätt som jag inte hade upplevt innan”, säger han.

Så kom plötsligt en orolig och turbulent tid inom organisationen, som ledde till en hel del förändringar inom verksamheten, vilket i sin tur påverkade Ottos träningsmiljö. Trots den initiala entusiasmen han kände, började dessa förändringar påverka hans självförtroende. "Vi bytte tränare och vi bytte lag. Vi gjordes om till ett A-lag och ett B-lag. Jag kom med i A-laget, men jag kände mig inte riktigt trygg där. Det blev rätt många förändringar helt enkelt. Och det slutade med att vi inte hade kvar någon från det gamla tränarteamet," förklarar han.

Under dessa förändringar började Otto känna att hans självförtroende på planen blev allt sämre. Han upplevde själv att han inte presterade lika bra som tidigare. ”Min bild är att jag spelar sämre när jag känner mig sämre på planen. Att jag gör fler små, slarviga misstag och att jag inte vågar. En stor del i fotbollen är ju ändå att våga ta plats och göra handlingar där man tar en liten risk för att göra något bra”. Han berättar att glädjen han tidigare känt till fotbollen började försvinna och de negativa prestationstankarna började trappas upp när han kände att han tappade tryggheten i laget och med det nya tränarteamet. ”Jag har nog alltid har haft en tendens till att ta med mig negativa tankar ut på planen om det går dåligt. Att jag tappar lite momentum och självförtroende, något jag tror många kan känna igen sig i. Men när jag tidigare var i en trygg miljö, med bra tränare och bra lagkamrater, då var det mycket lättare att jobba emot de där tankarna”, säger han.

Prestationskraven blev allt tyngre för honom att hantera och hans självförtroende minskade ytterligare och helt plötsligt såg inte Otto fram emot att gå på träningarna längre: ”Det kändes istället som något jobbigt som jag till och med kunde gå och tänka på under skoldagarna. Träningarna blev mer ett jobbigt moment där jag behövde prestera och visa att jag hörde hemma där på ett annat sätt än vad det hade varit innan. Det gjorde det svårare för mig att njuta av träningarna och sporten”, berättar Otto.

Efter en period av reflektion och stöd från nära och kära tog Otto beslutet att avsluta sin fotbollskarriär. "Det handlade om att jag inte tyckte det var roligt längre. Jag hade tappat all motivation och kände mig inte längre trygg och bekväm i miljön," förklarar han. Otto betonar att han inte riktar någon kritik mot föreningen eller den nya tränaren som kom in i laget: "Det var en bra tränare, men jag kände inte samma förtroende för honom som för de tidigare tränarna. Det handlade inte om tränaren i sig, han var en bra tränare och så. Det handlade mer om min egen förmåga att hantera pressen och stressen. Jag hade inte verktygen att må bra i den miljön där och då," förklarar han.

Otto tog en paus från fotbollen, men plockade efter några månader upp den igen. Då på andra villkor: ”Jag och några kompisar började spela igen, i min gamla förening. Vi började spela för skojs skull liksom. Och då var det ju mer så att träningarna var att spela match i en och en halv timme, vilket var väldigt kul. Och då kändes det också som att man spelade bättre och kunde börja prestera helt på ett annat sätt igen, säger Otto.

Idag är det inte lika mycket fotboll i Ottos liv, då han för närvarande pendlar mycket mellan hemmet i Östersund och Uppsala, där han gör värnplikten. Kärleken till fotbollen finns fortfarande kvar och han kan ibland fundera över vilken riktning hans fotbollskarriär hade kunnat tagit om stödet runt omkring honom sett annorlunda ut och om han haft mer kunskap om mental träning. Otto trycker på vikten av att skapa en stödjande miljö inom idrottsföreningar där unga idrottare kan känna sig trygga att prata om sina utmaningar och få den hjälp som behövs: ”Det är viktigt att ha något sorts skyddsnät i verksamheten. Att försöka skapa en trygghet för alla spelare så att de känner att de kan prata om sådant här och vara öppen med det. Alltså om man har mer en öppen diskussion om det här och snackar om att det förekommer så kommer det nog inte bli en lika stor grej heller för många. Att våga berätta om det och att våga prata med sina tränare om det”, säger han. En stark gemenskap inom laget och en tydlig och stöttande relation mellan tränare och spelare är avgörande för att skapa en sådan trygg miljö menar Otto.

Nu så här i efterhand har Otto förstått att man kan träna upp sina mentala färdigheter på samma sätt som man kan träna upp sina muskler. Något som han delar med sig av i sin bok Idrottspsykologi för unga – konsten att ha kul samtidigt som man presterar: ”Det är en kort, ganska enkel och ganska bred guide till hur man kan hantera sig själv i ett sportsammanhang”, berättar Otto. Boken riktar sig främst till unga idrottare i åldern 14–18 år och erbjuder verktyg för att hantera de utmaningar som idrotten kan medföra. Genom att dela med sig av sin resa hoppas han kunna erbjuda stöd och inspiration till andra som kämpar med liknande utmaningar.

Ottos berättelse är ännu en påminnelse om vikten av att uppmärksamma de osynliga utmaningar som idrottare ställs inför. Genom att öppet diskutera och erbjuda stöd för mental hälsa inom idrotten kan vi skapa en tryggare och mer stöttande miljö där unga idrottare kan blomstra och njuta av sin idrott.

Är du nyfiken på att höra mer om innehållet i Ottos bok kan du lyssna till poddavsnitt nr 177 - ”Idrottspsykologi för unga” – som du hittar hos Podcasten Här pågår föreningsidrott. Där hittar du även andra avsnitt, i fler ämnen, som kan vara relevanta för just din förening.

Vi funderingar kring hur din förening kan jobba med mental hälsa, kontakta din idrottskonsulent för stöttning och vägledning.