Tillitsforskaren Louise Bringselius: ”Viktigt att politiker ser sin roll i tillitsbygget”

Vid RF-SISU Gävleborgs temakonferens 2026 bjöd vi in Louise Bringselius, docent och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, för att beskriva den tillitsbrist hon som forskare ser i samhället, och vilken roll kommunerna och idrottsrörelsen spelar för att skapa en viktig motkraft i den negativa utvecklingen.

Vi följer här upp temat med en intervju där Louise berättar mer om den utveckling hon ser och vad den betyder för samhället.

Du hänvisar till att tilliten är ”det nordiska guldet”, vad menar du med det?

En humanistisk människosyn, där vi ser potentialen i varje människa och har tillit till hennes förmågor, är grunden för hela vårt samhälle. Denna tillit gör människor tryggare och nöjdare och samhället mer innovativt och effektivt.

Sverige och övriga nordiska länder utmärker sig i studier med exceptionellt hög tillit jämfört med de flesta andra länder i världen. Denna tillit märks i alla delar av vårt samhälle, exempelvis i idéer om barnuppfostran, vår svenska ledarskapstradition och vår decentraliserade förvaltningsmodell.

En av hemligheterna bakom tilliten är att man i norden tidigt insåg att tilliten börjar på toppen. Genom att personer med makt och auktoritet har gett folket handlingsutrymme och lyssnat på deras synpunkter har en ömsesidig tillit vuxit fram. I många länder tror man fortfarande att man kan bygga tillit genom krav och kommando.

Hur mår tilliten i Sverige idag skulle du säga?

Idag utmanas tilliten på bred front. Jag kan nämna fem trender:

1. För det första har vi en politisk trend över världen, där man tror på auktoritet, krav och straff som vägen framåt. I stället för att fråga sig hur vi kan bygga starkare relationer i samhället frågar man sig då hur man kan få människor att lyda mer. I Sverige finns en politisk retorik där man misstror exempelvis journalister, forskare, tjänstemän, invandrare, arbetslösa, bidragstagare och andra. Det är farligt när beslutsfattare underminerar förtroendet för grupper och institutioner på detta vis.
2. För det andra har vi sociala medier som driver fram ett toxiskt samtalsklimat, bryter ned unga psykiskt och låser fast människor i åsiktsbubblor.
3. För det tredje har vi en allmän digitalisering som gör att lyhördheten mot individens behov minskar där hon inte passar i standardmallen.
4. För det fjärde har vi regelextremism, i bemärkelsen att regelefterlevnad har blivit överordnat många andra värden. Det gör att människor slutar att tolka regler med omdöme och att prioritera humanism.
5. För det femte, slutligen, har felfinneri och syndabocksjakt fått en mer framträdande roll på dagens allt mer byråkratiska arbetsplatser. Man ser hellre människors brister än deras styrkor. Sammantaget bidrar allt detta till en perfekt storm för tilliten.

Du kallar det ”en perfekt storm” för tilliten. Varför är det en alarmerande utveckling?

När människor känner att beslutsfattare inte litar på dem tenderar de inte heller att vilja lita på beslutsfattarna. Det uppstår en ömsesidig misstro. Ytterst innebär det en risk för demokratin, då människor vänder sig mot varandra. Grupp ställs mot grupp och viljan att förstå varandras perspektiv minskar, samtidigt som tonläget höjs. Då skapas onödiga konflikter och spänningar i samhället. Politiker som sprider misstro binder därför ris till sin egen rygg, i bemärkelsen att de skapar ett samhälle som blir allt svårare att leda och styra.

Vad kan civilsamhället generellt, idrottsrörelsen i synnerhet, betyda kopplat till den utvecklingen?

Civilsamhället kan bidra på många sätt! Man kan bygga en viktig gemenskap för människor, redan från unga år, i en tid där många annars fastnar i sina skärmar. Inom idrottsrörelsen möts människor från olika samhällsgrupper och har roligt tillsammans. Det är särskilt viktigt. För den som är i utanförskap är en idrottsgemenskap ofta särskilt viktig. Man kan också lära ungdomar vad gott ledarskap är – att alla ska vara med, att man gratulerar motståndaren när de vinner över en, att vinna inte är allt, att vi stöttar den som sackar efter. Allt detta har dessutom gjort Sverige till en framgångsrik idrottsnation. Även här skiljer vi oss från idéerna i många andra länder, där man tror att krav och kommando är vägen framåt. Så bygger man inte tillit.

Vad skulle behöva hända i samhället för att vi ska kunna rädda det nordiska guldet?

Man behöver bli mer medveten om tillitens betydelse på alla nivåer och inse att alla har ett ansvar för tilliten. Tillit hänger nära samman med hopp och positivt tänkande, att se möjligheter hellre än hinder. Det kan vi också bidra till gemensamt. Särskilt viktigt är det att politiker och andra beslutsfattare ser sin roll i tillitsbygget. Ofta börjar tilliten på toppen. Tillit är frihet inom tydliga ramar och det krävs också att vi sätter dessa ramar.

Om du blir så konkret du kan – vad skulle du vilja ge för medskick, dels till kommunerna och dels till idrottsrörelsen?

Fortsätt att satsa på idrottsrörelsen! Den är viktig på så många sätt – för människors fysiska och psykiska hälsa, men också för den viktiga tilliten i kommunen och i vårt land. Att vi möts under roliga former och tränas i samarbete och omtanke.