Ukrainska Liza och Katya är orienterare i Leksands OK
Sidan uppdaterades: 23 februari 2023
Det är söndag förmiddag, den 12 februari, när jag svänger in mot klubbstugan på Källberget. Innan jag ens hunnit parkera bilen ser jag Maria stå i dörren och vinka. Leksands Orienteringsklubb, 1981, Källan, riktigt lyser det om klubbmärket som är fäst ovanför entrén och kontrasterar den röda stugfärgen. Känslan av svenskt föreningsliv kan inte bli tydligare, tänker jag. Men det visar sig att jag har fel.
När jag väl kommer innanför dörren till klubbstugan ser jag en trappa till vänster om mig som leder upp till ovanvåningen. Det är liksom en halvvåning som avgränsas med ett staket, likt en balkong, och över räcket hänger en ukrainsk flagga. Och det är när jag ser den som känslan av svenskt föreningsliv faktiskt blir ännu starkare.
Det handlar inte om den blågula färgen utan om den direkta närvaron av internationell kultur som en del av Sverige och av idrotten. En ukrainsk flagga mitt i hjärtat av Dalarna, i hjärtat av svenskt föreningsliv, vittnar om det faktum att idrott egentligen är något annat än att tävla mot varandra. Idrott är att tävla tillsammans, med varandra. Visst går det att förneka detta, och berättelsen bakom flaggan vittnar om det finns krafter i världen som vill motverka samhörighet. Men sanningen lyser till slut igenom och bakom kulisserna av vi mot dem finns alltid en gemenskap till slut. Mellan medlemmar, klubbar, orter, städer och länder. Mellan människor. Bara vi vill.
Inne i klubbstugan på Källberget tycks medlemmarna tro på kraften i en god gemenskap. Här bor sedan sju månader nämligen Katya och Liza, och de kommer ned för trappan i samma stund som vi kliver in. Knappt hinner jag ta in alla intryck och landa i klubbstugegemyten innan jag finner mig i samtal med de två livfulla orienterarna. Ett samtal som handlar om träning och tävling, målsättningar och karriärer, men framför allt om deras liv och tillvaro här i Leksand. Ingen av dem är ännu 18 år fyllda men på grund av kriget har de tvingats till en tillvaro utomlands. Här lever de i ovisshet inför hemlandets framtid, frånskilda sina barndomshem, men tycks ändå så fulla av glädje och engagemang att det allt det otäcka liksom tynar bort under samtalets gång. Jag får nästan känslan av att de på helt egna villkor har sökt sig hit för att träna och utvecklas liksom vilka drivna ungdomar som helst.
Skrattande berättar de för mig att de häromdagen åkt snowboard för första gången. Eller i alla fall ramlat runt på en bräda i backen. I uppskruvat tempo får jag detaljrika berättelser om äventyr på längdskidor och andra aktiviteter som de utövar mellan skola, träning och ideellt engagemang i föreningsverksamheten. De pratar med en mix av engelska och svenska och turas om med att svara på mina frågor.
Så förändras deras tonläge och de berättar för mig om den där dagen för ett år sedan. Den 24 februari, närmare bestämt. Dagen då kriget bröt ut. Liza och Katya befann sig i Spanien på träningsläger och med dem fanns även deras tränare Olena samt träningskompisarna Sveta och Taras. Men dessa tre vänner är för närvarande tillbaka i Ukraina. Oron för dem, för sin familj och sina vänner därhemma, är givetvis konstant hos både Liza och Katya, även om de inte alltid visar den.
Men så skrattar de plötsligt igen Särskilt Liza skrattar livfullt när hon i sin berättelse kommer tillbaka till nuet, tillbaka till Leksand. Katya ser däremot något mer sammanbiten ut i blicken, även om också hon ler i takt med allt de berättar. Och kanske definierar deras uttryck något hos dem som individer? Liza tycks vara något mer drivande i de sociala aktiviteterna och engagemanget runt om föreningen medan Katya tycks vara mer fokuserad på målet att bli en orienterare i världsklass. Jag tänker att dessa egenskaper kompletterar varandra i deras vänskap och skapar en helhet i deras tillvaro som gör den meningsfull och givande.
Vi sitter i en soffgrupp i hörnet av klubblokalen som riktigt andas tradition, kultur och kunnande. Med i samtalen är även Maria Junevik, ledamot i styrelsen, Per Spik, ordförande, och Anna-Karin Schmutz, som hjälper Liza och Katya med deras träningsupplägg. Per visar upp ett schema för mig, där det står vem som håller i vilket pass en särskild dag. Där står Katya och Liza med, men även en hel del andra medlemmar. I den här verksamheten verkar det vara en självklarhet att alla är delaktiga, tar ansvar och hjälper till. När jag lyfter fram hur imponerad jag är av det verkar ingen riktigt förstå mig. Det är så självklart. Det börjar bli uppenbart för mig vilken otrolig tur det är för de här två tjejerna att de fallit för just orientering, att deras tävlingslust och motivation sammanfaller med en så inkluderande miljö och kultur.
Maria, som är den som bjudit in mig och vinkade så välkomnade i dörren, är också till stor del orsaken bakom Katya och Lizas mottagande och integration i föreningen. Hon frågade sig själv om det fanns något hon kunde göra i samband med att kriget bröt ut. Efter att ha bollat sina funderingar med styrelsen skickade hon ut frågan till föreningar i orienteringssverige som redan innan kriget hade ukrainska orienterare som tävlade för dem. Det gav gehör i slutet av maj när en ukrainsk orienterare som bott i Mora i många år hörde av sig och undrade om Leksands OK kunde hjälpa till. Det var då den grupp av fem som sökte trygghet och en plats att träna på. Av de fem är Katya och Liza kvar och de tycks ha hittat mer än en tillflyktsort. De tycks ha funnit ett hem. Ett hem där de lär sig ett nytt språk, går i skolan och skaffar vänner. Ett hem där de får stöd och kärlek i en tid av stor sorg och rädsla. Där de får träna och vara sig själva.
Allt började med önskan om att hjälpa till. Sedan blev det verklighet. Och därefter har klubben och dess medlemmar fått pröva sig framåt, med goda resultat både för föreningen som för de nya medlemmarna från Ukraina. Bland annat skrev Maria en projektansökan till RF-SISU Dalarna som beviljades och gav klubben goda förutsättningar att erbjuda tjejerna en bra start, med stöd för träning och tävling och vidare möjligheter att utvecklas. Men det är alla sidovinster Maria lyfter fram i samtalet.
Hon berättar hur Liza och Katya tar för sig av alla möjligheter med stor tacksamhet och ödmjuk inställning. Hon framhåller också hur de på egna initiativ gör ideella insatser i allt från att stå i kiosken under Leksands IFs a-lagsmatcher i hockey till att inom den egna orienteringsverksamheten hålla i träningspass och arrangera tävlingar. Bland annat anordnade de det mycket lyckade arrangemanget Spring för Ukraina som tog fart ur medkänslan för deras vänner i skyttegravarna, ur viljan att hjälpa dem att hålla värmen.
De här tjejerna har gett klubben ny kraft. Genom att så många familjer vill hjälpa dem har engagemanget runt vår verksamhet ökat. Till stor del beror det på Liza och Katya själva. Hur de är som personer, deras positiva inställning och vilja att hjälpa till. Det smittar, förklarar Maria.
Vid det här laget har de två orienteringstjejerna tackat för sig. Under tiden vi har pratat har klubbstugan fyllts på med träningsladdade orienterare, redo för långpass. Jag följer med gänget ut och tar en lagbild. Det är visserligen kyligt men stämningen är varm.
När jag går tillbaka in i stugan, som nu är tyst och tom sånär som på mig själv, Maria, Anna-Karin och Per, ser jag ett stort pappersark uppklistrat på väggen. Jag kikar närmre på det och ser att det står om den positiva spiralen. Det är nästan som taget ur en film, så välregisserat känns det. Jag förstår att det är klubbens värdegrund som beskrivs och jag frågar mig själv om det någonsin hänt förut att jag upplevt att en värdegrund i verkligheten som så väl stämmer överens med dokumentet.
När jag lämnar Leksands orienteringsklubbs klubbstuga och Källberget tänker jag på just begreppet värdegrund. Så mycket som det pratas och skrivs om det, hur viktigt det är och vad den ska innehålla. Den här söndagen har jag lärt mig vad värdegrund är på riktigt. Det är en positiv spiral, sprungen ur medkänsla, medmänsklighet och mod. Det är när idrotten är just vad idrotten vill.
Text och foto: Love Swartz
Sidan publicerades: 22 februari 2023
Leksands OK fick stöd från RF-SISU Dalarna
Din idrottsföreningen kan också göra skillnad.
Rätt till idrott
Idrottsrörelsen ska vara öppen för alla, oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar.
Fonden ska bidra till att sänka trösklarna och förbättra förutsättningarna så att barn och ungdomar ska kunna delta i idrottslig verksamhet på lika villkor.