Hem / Egna nyheter / Vilma Larsson är årets guldklubbsstipendiat

Vilma Larsson är årets guldklubbsstipendiat

Hon är inte mer än 19, men med 9 år som tränare och ledare i bagaget har hon redan en gedigen ledarskapsbas att stå på. Hennes mission är att möta varje barn där de befinner sig. Nu har hon utsetts till guldklubbens ledarskapsstipendiat.

- Jag blev förstås jätteglad när jag fick veta. Det blir som ett kvitto på att man gör något bra, säger Vilma Larsson, ledare i Vallberga gymnastikförening.

Hen är uppvuxen i hallen eller på plan, det är ett uttryck vi svänger oss med lite både nu och då. Men i Vilma Larssons fall kan man faktiskt säga att det är sant. Hon började gympa som tvååring och parallellt med det hängde hon ofta med sin mamma som var aktiv både tränare, ledare och utbildare.

- Jag har alltid tyckt att det varit väldigt roligt att vara med, säger Vilma Larsson.

Det dröjde inte länge förrän hon bitits ordentligt av gympabacillen och som sexåring började hon med truppgymnastik. Det hon gillade allra mest var stämningen i hallen och känslan när man lärt sig något nytt. Just det där med glädjen kring att utvecklas ska vi återkomma till.

Ett ledaruppdrag blev första steget tillbaka till skolan

Men först en helt annan historia. Som tioåring bytte Vilma Larsson skola, från en liten trygg till en stor med betydligt stökigare miljö. Ett byte som kombinerat med en rad andra faktorer gjorde att hon utvecklade svår panikångest i skolan. Till sist mådde hon så dåligt att hon inte orkade gå till skolan på ett helt år. Under den perioden lade hon också ned sin egen träning. Men efter något eller ett par år blev hennes mamma tränare för en ny grupp. Vilma Larsson som alltid gillat både gympan i sig och miljön i hallen hakade på som hjälptränare. Och sakta men säkert började hon vägen tillbaka till ett liv där hon tog kommando över panikångesten istället för tvärtom.

- Jag har alltid gillat att planera och styra upp saker så att vara  med som tränare, det kändes snabbt väldigt naturligt, dessutom hade jag ju väldigt mycket tid att till exempel googla nya övningar och sådant under den tiden, säger Vilma Larsson.

Som utomstående känns det kanske inte som en självklar väg ut från panikångest att ta sig an ett ledaruppdrag. Vad var det som gjorde att det funkade för dig?

- Att prata inför en grupp om sådant jag kan och känner mig trygg med har jag aldrig haft svårt för, det känns ganska naturligt. Dessutom är det jag som har kontroll och vad vi ska göra när jag är ledare och det passar mig väldigt bra.

Barnens utveckling - hennes driv

Åren gick, hennes erfarenhet växte och snart kunde hon ta ett större ledaransvar på egen hand. Och på den vägen är det. Nu har hon varit aktiv ledare i ganska många år. Och hon tycker fortfarande att alla timmar i hallen är något av det roligaste som finns.

- Jag tycker att det är så kul att se när barnen och ungdomarna utvecklas och lär sig nya saker. Den glädjen betyder hur mycket som helst för mig, säger hon.

Men det är inte det enda. För att inte stagnera ser hon till att ständigt utbilda sig, lära av andra och utbyta idéer och erfarenheter med andra tränarkollegor. Lediga stunder väljer hon dessutom ofta att lyssna på poddar eller läsa böcker och artiklar som på olika sätt anknyter till just ledarskap. Med tanke på sin egen bakgrund har hon ett extra stort intresse för alla de barn som av ett eller annat skäl inte riktigt passar in i den vanliga mallen. Hon söker ständigt efter nya metoder, ledarstilar och vägar för att hitta den variant som passar varje deltagare bäst.

- Just nu har jag till exempel en träningsgrupp där flera av barnen har någon diagnos. Och jag vill verkligen hitta vägar för att nå alla på bästa sätt.

För att lyckas med det har hon slängt allt vad total disciplin heter överbord.

- Att tro att alla i en sådan grupp ska vara totalt fokuserade hela passet är kanske att ställa lite för höga krav. Jag tycker inte att det gör så mycket om de till exempel busar och tramsar lite grand under passet, säger Vilma Larsson.

Vilma kämpar för att alla barn ska få trivas i träningshallen

Det här inställningen och erfarenheten försöker hon också dela med sig av till andra ledare och tränare hon möter. Allt för att så många barn som möjligt ska få en så bra träningsmiljö som möjligt. Om bara ett par månader tar hon studenten. Men redan nu är siktet inställt på nästa mål. Hon planerar att plugga till folkhälsovetare, ett karriärval som passar som hand i handske med alla de uppdrag hon redan har.

- Dels tror jag att jag kommer att utveckla olika ledarskapsbitar under utbildningen. Men drömmen i framtiden vore att kunna forska om hur man bäst når barn med olika diagnoser, säger Vilma Larsson.